Cirkeln, av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

Under ett par dagar i Turkiet förra veckan plockade jag fram Cirkeln som legat bortglömd där hemma ett tag. Jag köpte Cirkeln mestadels för hypen om jag ska vara ärlig, jag ville se vad "all the fuss was about". Men jag har också en viss förkärlek för ungdomsböcker.
Jag tror att alla vid det här laget känner till Cirkeln och den kräver kanske inte någon närmare presentation, men för sakens skull då:

"Engelsfors. Vackert namn, risig stad. Omgiven av djupa skogar där människor ofta går vilse och försvinner. Höstterminen har just börjat när en elev hittas död på en av gymnasieskolans toaletter. Alla förmodar att det var ett självmord. Alla utom de som vet sanningen.

Sex tjejer har just börjat gymnasiet. De har inget gemensamt - förutom att en uråldrig ondska jagar dem. En natt då månen färgats mystiskt röd förs alla sex till den nedlagda folkparken. De vet inte hur de har kommit dit eller varför de är där, men utan varandra kommer de inte att överleva.

De får veta att de är häxor. De Utvalda, som nämns i en uråldrig profetia. Plötsligt är gymnasiet på liv och död - bokstavligt talat. De måste lära sig samarbeta trots sina olikheter, och kontrollera de magiska krafter som vaknat till liv inom dem. Tiden håller på att rinna ut. De måste hitta och besegra ondskan som jagar dem, innan ondskan hittar dem." (Bild och text: Adlibris.se)

Jag älskar ungdomsböcker. Jag älskar urban-fantasy. Jag älskar magi och jag älskar romantik. Och därför tycker jag väääldigt bra om Cirkeln! Visst, häxor är väl inte något helt nytt. Inte tonåringar som tillsammans skapar en sorts cirkel heller, och då tänker jag på böckerna och tv-serien The secret circle, men varför skulle något behöva vara helt nytt för att vara bra? Storyn är alldeles lagom spännande och det finns en bra blandning mellan vardagliga tonårsproblem och besegra-ondskan-problem.


Jag gillar karaktärerna. Visst kan man tycka att det kanske är lite förutsägbart på något sätt att tjejerna ska vara så pass olika och därav inte gilla varandra så mycket, men det är ju samtidigt det som gör det intressant också. Hur kul hade det varit om tjejerna började älska varandra från första stund? Nu tvingas de samarbeta trots deras motsättningar. Jag kan inte påstå att jag har någon favorit av dem men Vanessa och Linnea gillar jag väldigt bra, kanske för att de påminner lite om mig själv.


Språket tycker jag är trevligt och lätt att få grepp om. Läsningen flyter på och man dras lätt in i boken. Kort sagt, läs den om du inte redan gjort det! Bilda dig en egen uppfattning. Själv kommer jag att läsa hela trilogin, helt klart.